Jag har ingen lust att prata med någon alls.

Jag vill bara vara ifred, vila mig.

Jag får ont i magen när jag tänker på jobbet. Att jag inte räcker till, föräldrarnas gnäll som liksom aldrig råkar vara något positivt. Är det så jävla hemskt att ha sitt barn på en förskola?

Jävla i-landsproblem är det.

Jag blir så trött på min arbetskamrat.

Förskollärare.

Inget emot dem, jag hade sett framemot att bli en sådan någon dag, men nu har jag tappat suget.

Hon går efter oss som med blåslampa och säger åt oss vad vi får och inte får göra. Det är som om hon inte är ärlig själv.

Jävla hökjävel.

Har du inget att göra, gör inte det här!

Flytten går åt helvete.

Alla föräldrars problem går ut över deras förskolepersonal.

Jag är inte din terapeut!

Prata aldrig över era barns huvuden.

Vi har fått iorning de nya lokalerna och barnen stormtrivs, stora öppna ytor som är fritt för rörelse.

Byt förskola då om det inte passar.

En sak förstår jag inte, varför vill inte föräldrar ha sina barn hemma när de är hemma själva?

Varför ska ni hela tiden exkludera era barn i era liv.

Förskolan är ingen barnpassning för att ni ska shoppa eller fika!

Speciellt när förskolebarnen har fått småsyskon, då är det helt plötsligt härligt att skicka iväg den andra.

Det är så viktigt att acceptera att det är en stor förändring och att det äldre syskonet får sjunka in i rollen. Inte genom att bli skickad från hemmet!

Det var en förälder som bad min kollega om att vi absolut inte skulle låta hennes flicka äta med vänster hand, bara höger hand.

Först så tänkte jag, 'Jaha ska barn inte få välja själva hur de ska äta, vilka trauman kommer det här barnet att få?'

Ska vi sitta och förbjuda henne att äta med vänster hand?

Efter ett tag så kom vi på att det var väl antagligen så att det var vanligt att man använder vänster hand när man går på toaletten.

Så var det naturligtvis.

Vilken kulturkrock.

Föräldramöte på måndag.

Jag har inte förberett, men jag brukar alltid köra på ändå.

Fast det skulle vara bra med ett underlag, om jag blir nervös. Även om jag älskar när föräldrarna ställer en massa frågor. Men chefen kommer att vara där också..

Hm...jag kanske skulle baka nåt?

"Puttante!" = Putta inte

Säger barnen på mitt jobb, en förskola i förorten söder om Stockholm.

Nu är frågan, ska jag skratta eller bli irriterad på det slarviga uttalet vi för vidare till våra barn?

Först så skrattade jag faktiskt, men samtidigt vill jag lära ut hur vi faktiskt ska tala med varandra.

Hur korrekta får vi vara då?

Vi lägger ju grunden till hur barnen pratar och kommincerar med varandra inför framtiden. Nu tror jag inte att Eskil 2 år kommer att bli bankrånare när han blir stor för att han säger "Puttante" till sina kamrater, men jag vill att han ska säga "Jag vill inte att du puttar mig", dels för att det låter trevligare men också för att det är korrekt.

Att han antagligen kommer att bli retad för att han korrekt tillrättavisar sina vänner med att säga "Var god att sluta med att skriva på väggarna på tjejtoaletten, tack." Är väl en annan sak.

Jag vill inte gå till jobbet och gnälliga föräldrar "Han hade faktiskt på sig två par strumpor imorse", va faaan det är inte -20 grader ute. Vad de flesta föräldrar inte vet är att man fryser oftast mer om man inte kan röra på kroppen. 

/tjänstefolket